En första titt på Aperture

Igår fick jag äntligen Aperture, Apples nya bildredigeringsprogram, i min hand. Denna artikel summerar mina första intryck och kommenterar en del designval. Aperture finns än så länge enbart på engelska, och jag har därför valt att köra även OS X i engelsk version.

Erfarenheterna innan jag fick paketet i min hand kunde varit bättre, första besvikelsen kom när jag körde Apples kompatibilitetskontrollprogram: min dator med dubbla 2 GHz processorer och 3.5 GB minne är för klen. (Närmare bestämt stöds inte grafikkortet.) Det finns tydligen crack-program som tar bort hårdvarukontrollen, men jag har ingen större lust att köra på det sättet så det blir till att köra på powerbooken. Sedan läste jag tidigare i veckan en totalsågning på Ars Technica som brukar ha bra artiklar.

Nåja, det är gamla nyheter, nu har jag programmet installerat och klart på min powerbook. Min powerbook är på 1.5 GHz med 1GB internminne.

Applications
Installerat!

I lådan finns förutom installationsdvd en riktig tryckt voluminös "Getting started" (drygt 200 sidor), diverse lösa häften (installationsbeskrivning, lathund mm) samt en instruktions-dvd på 1.5 timmar. Jag började med att titta på instruktionsfilmen, den ger en ganska bra översikt över vad programmet klarar, men går inte in på djupet.


Kartongen

Rent utseendemässigt har Apple (som vanligt) verkligen lyckats. Aperture är välpolerat in i minsta detalj! Om man ska klaga kan man dels säga att textstorleken överlag är för liten dels att Apple återigen låter bli att följa sina egna "human interface guidelines" som vi andra utvecklare har som rättesnöre. Men det kanske bara är rätt att Apple visar vägen med nya gränssnittsidéer?

Det första man gör är antagligen att importera sina bilder till Aperture. Eller kanske snarare, en del av sina bilder. Det tar nämligen ganska långa tid. Räkna med 1-2 sekunder per bild, har man 100.000 (inget orimligt antal) kan vem som helst räkna ut att det tar ett tag... Jag ser dock inte det som något minus speciellt för Aperture. Det tar nämligen så lång tid att läsa, in analysera, och kopiera (i detta fallet) 8-megapixelbilder med dagens datorer. Vårt eget PM Archiver tar ungefär lika lång tid på sig vid import. Jag har förstås inte kunnat prova på min stationära dator, men om PM Archiver ger någon indikation ska man inte räkna med någon fantastisk uppsnabbning där heller.


Import av bilder

Alla bilder hamnar i ett och samma arkiv, om man inte ändrar ligger arkivet i hemkatalogen under Pictures. Att alla bilder måste finnas på samma ställe tycker jag är en svaghet, det går dock att byta arkiv genom att ändra i inställningarna. Man kan hoppas att Apple är medvetna om detta och rättar till det till nästa version. För mig som utvecklare känns det som något som är lätt att implementera, men också lätt att hoppa över när lanseringen närmar sig och det börjar bli ont om tid.

Det har kommit en del rapporter om problem vid import, DNG och vissa rå-format verkar problematiska. Jag har provat diverse jpg, rå-format från Sony f828, KonicaMinolta Maxxum 7D och Canon EOS 20D, men inte några DNG-bilder. Hittills utan problem.

Tyvärr finns en allmän attityd hos kameratillverkarna att hemlighålla sin bildformat. Därför kommer vi nog även i framtiden få leva med att mjukvarutillverkarna har problem med framförallt nya kameramodeller. Stöd för ett nytt format är en blandning av analys och gissningar. Gissningar som ger ett bra resultat för de bilder som analyserats, men inte nödvändigtvis alla andra. DNG, som är ett av Adobe publicerat format, borde ytligt sett fungera bättre. Problemet med DNG är att det är utbyggbart, och att det ger utrymme för att inkludera leverantörsspecifik data. Nödvändigt om DNG ska vara framtidssäkert men problematiskt att hålla reda på alla olika varianter som uppstår.

Jag vet inte om Apple är sämre än andra på att hantera olika format, men dessvärre får man som användare räkna med att få problem med bildformat oavsett vilken lösning man väljer. Mitt råd är att provköra med egna bilder innan man plockar fram plånboken.

Sammanfattningsvis fungerar import som man kan förvänta sig. Dock med en liten brasklapp för att vissa kameramodeller kan vara problematiska. Och varför envisas Apple med att ha en knapp för mycket vid import från minneskort? Man ska INTE kunna radera sina bilder från minneskortet! Ett minneskort raderas lämpligen i den kamera där det ska användas ; EFTER gjord backup.

Aperture kan utnyttja två bildskärmar, det finns ett antal olika lägen att välja mellan: Desktop, blank, mirror, alternate samt span. Desktop och blank visar skrivbordet respektive helsvart och span "slår ihop" skärmarna till en enda virtuell skärm.

Då är mirror och alternate mer intressanta, mirror visar samma bilder på båda skärmar, men på skärm 2 visas enbart bilderna vilket gör att de kan breda ut sig mer. Bilderna kan arrangeras om för att utnyttja bildytan bättre. Om man t ex har 2 liggande bilder visas de sida vid sida på skärm 1 men ovanpå varandra på skärm två. Alternate fungerar på samma sätt, men bara en bild visas på skärm 2. Praktiskt om man vill visa på en projektor eller om man har en kund så kan låta henne titta på skärm två utan distraherande gränssnittselement. Jag brukar jobba i mirrorläge, eftersom hela skärmens yta kan utnyttjas blir bilderna mycket större på skärm två.

Skärm 1
Skärm 1

Mirror
Mirror

Alternate
Alternate


En ytterligare finess är att när man växlar program behåller Aperture kontrollen över skärm 2. Man kan med andra ord dyka in i något annat program utan att projektorvyn förstörs. En detalj kanske, men alla som använt DVD Player vet hur irriterande det är att fullskärmsläget förstörs så fort man växlar till ett annat program (man MÅSTE ju kolla nya mail så fort de kommer t ex...). Varför ha två skärmar om man inte kan göra två saker samtidigt?

I Aperture jobbar man i projekt, bilder importeras in i projekt. Efter import är det tänkt att man ska sortera, gradera och gruppera sina bilder. Man kan betygsätta eller avfärda bilder, lägga till nyckelord, bestämma ordning och så vidare. En finess som jag inte sett i andra program är stackar. Foton som hör ihop kan enkelt placeras ihop i en stack. Om man vill kan man automatiskt skapa stackar genom att låta Aperture lägga ihop bilder som tagits med kort tidsmellanrum. Praktiskt när man fotograferat i multikort-läge. Efter alla sorteringar kan man arrangera om efter eget huvud, slå ihop eller isär stackar, ändra ordning mellan stackar eller bilder.

Metadatahanteringen fungerar bra, men jag håller med de som tycker att man borde ha bättre möjlighet att exportera metadata. Som det är nu har man bara nytta av inmatade nyckelord och andra inmatade uppgifter inom Aperture. (Webbsidor och böcker som Aperture skapar kan dock dra nytta av metadata.)

När man sorterat färdigt är det dags att redigera sina bilder. Det finns en del enkla verktyg inbyggda, t ex för röda ögon, skärpa och rotation. Denna del är Apple med rätta stolta över, inte för att verktygen i sig är så fantastiska, de gör vad man kan förvänta sig, utan för att all redigering sker utan att grundbilden ändras. Istället sparas instruktionerna för hur man redigerat och varje gång man plockar fram den redigerade bilden skapas bilden på nytt från grundbilden. Grundbilden kallas master och en redigerad bild kallas version. Det betyder att man enkelt, utan att förlora i precision, kan justera en bild hur många gånger som helst, när som helst.

Aperture har kritiserats även för detta. Jag kan förstå kritiken, men jag tycker att den i allt väsentligt är grundlös. Om man vet hur det fungerar är det lätt att anpassa sitt arbetssätt därefter.

Kritiken går ut på att det kan tänkas att en algoritm för att rita upp en bild i råformat ändras, och då kommer utseende på sparade bilder att ändras.

Låt oss titta på vad en råformatbild egentligen är. När man tar ett digitalt fotografi omvandlas ljus till elektricitet i en bildsensor. Denna elektricitet kan mätas. Bildsensorn är uppdelad i ett stort antal bildpunkter. Det man mäter är mängden ljus, inte vilken färg ljuset har. För att få färginformation placerar man att färgfilter framför varje bildpunkt. Det uppmätta värdet som läses av lagras som det är i en råformatbild. Men vi hade ju ett färgfilter framför bildpunkten! Så i råformat är en bildpunkt (pixel) röd, grön ELLER blå. Inte orange eller turkos eller någon annan färg. Dessutom är det inte säkert att den registrerade mängden färg varierar linjärt med mängden ljus.

En råformatbild måste således tolkas och transformeras så att man får en bild som det går att titta på. Det finns inget entydigt sätt att göra det på, man måste göra avvägningar mellan skärpa, brusnivåer, dynamiskt omfång, moairé-effekter och så vidare. Dessutom ska det gå snabbt, vilket medför ytterligare kompromisser. Aperture gör sina avvägningar, men i takt med att utvecklingen går framåt kommer man säkert förbättra tolkningen, och då ändras utseendet på master-bilderna. Och ändras utseendet på master-bilderna så ändras också utseendet på version-bilderna. Version-bilderna skapas ju från början varje gång de visas.

Vad händer då om en kund kommer tillbaka och vill ha ytterligare kopior på en version? Om råformat-tolkningen har ändrats ser ju versionen annorlunda ut! Frågan är felställd. Man lämnar aldrig ut en version till en kund. Man exporterar en bild till lämpligt oföränderligt format, tiff, jpeg eller vad som passar i det aktuella fallet. På samma sätt hanterar man andra versioner som man vill spara.

Om inte redigeringsmöjligheterna i Aperture räcker till kan man redigera sina bilder i ett externt program, t ex Adobe Photoshop. Detta har fungerat utan problem. Man väljer Open With External Editor, bilden kommer upp i Photoshop, man gör sina ändringar, sparar, och vips dyker den redigerade bilden upp i Aperture. En kakbit, som de brukar säga i USA.

Följer man det rekommenderade arbetsflödet är det efter redigering dags att distribuera bilderna. Man kan exportera, skriva ut, skapa bildspel, publicera webbsidor och skapa böcker. Jag har inte kommit så långt ännu i mitt Aperture-användande, inte heller har jag gett mig in i den avslutande delen i arbetsflödet. Kanske läge för en uppföljning...

Efter en dags användning kan jag kanske inte konstatera så jättemycket, men hittills har Aperture motsvarat mina förväntningar. Min dator är skrämmande nära minimikraven och inte i närheten av hur ett rekommenderat system ska se ut. Det går inte blixtsnabbt, men är ändå fullt användbart.

Pierre Sandboge 2005-12-09

Om PM Archiver

Stand-In utvecklar och säljer PM Archiver. PM Archiver är ett digitalt bildarkiv baserat på Microsoft SQL Server 2000.

Programmet är gjort för miljöer med flera användare där det passar med en central gemensam server. PM Archiver fungerar både med PC och Mac, men databasen måste köras under Windows.

Läs mer här